Jag är en passionerad ullkärring som har ullen som min terapeuft. Den dagen som jag inte orkade vara stark
längre, så la jag mig ner och somnade. När jag vaknade till ett år senare så var det svårt att sätta fokus på någonting. Jag hade inte ens viljan att vilja något.
Då fanns ullen.
Till en början så höll jag det bara i handen en stund. Senare la jag fram den på bordet och såg på den. Efter en tid kunde jag känna
att jag länktade efter ull. Att längta var stort.
I dag har det gått femton år och jag kan inte vara utan att plocka med ullen eller spinna lite varje dag. Om så bara en liten
stund.
Det här mår jag bra av... jag hoppas att flera kan få göra det.